Litteraturpristagarna

och deras böcker

Svensk naturlyrik vs sovjetisk dystopi

Karin Boye har skrivit två av de mest lästa svenska dikterna. Den ena, ”I rörelse”, är från 1927. Den andra ”Ja visst gör det ont” skrevs 1935. Den senare diktens två första rader, ”Ja visst gör det ont när knoppar brister / Varför skulle annars våren tveka?” hör väl till det mest välbekanta och spridda som skrivits på svenska. Men vad handlar den om? Full av naturlyrik, men vad vill den säga?

Karin Boye blev medlem i studentföreningen Clarté 1925. Ursprungligen positivt inställt till Sovjetunionen ändrade hon så småningom uppfattning, möjligen i samband med en resa dit 1928. Efter att ha bott i Berlin 1932-33 fick hon också inblick i den annalkande nazismen och tog avstånd från totalitära samhällen. Detta tar sig 1940 uttryck i romanen Kallocain. I Kallocain bor människorna i Världsstaten (under konstant hot från Universalstaten) präglad av paranoia och övervakning. Kontrollsystemet når sin fullbordan när kemisten Leo Kall uppfinner sanningsdrogen Kallocain som får människorna att avslöja sina innersta tankar.

the_mad_russian

En inspiration till Kallocain är den ryske författaren Eugen Samjatins dystopi Vi från 1921 som kom i engelsk översättning 1924. Här finns en enda stat, men uppdelad i mindre länder. Huvudperson är en uppfinnare, D-503, som precis som alla andra lever i en byggnad konstruerad av glas – alla väggar är genomskinliga då det underlättar övervakningen av medborgarna, och om man ändå inte har något att dölja … D-503 träffar en kvinna, I-330, som röker, dricker och bryter mot allehanda föreskrifter. Hon flörtar med honom (alla sexuella kontakter ska vara opersonliga och statssanktionerade) och visar sig känna en doktor som kan förse D-503 med falska intyg för att förklara hans otillåtna frånvaro från arbetet – en konsekvens av deras möten. D-503 blir förfärad och bestämmer sig för att anmäla henne, vilket det visar sig att han inte förmår. Istället börjar han drömma om natten, men drömmar är i enhetsstaten ett tecken på psykisk sjukdom. Detta oroar D-503 som återupptar kontakten med I-330; hon förklarar då att hon är medlem i organisationen MEPHI som planerar att störta staten. Hon tar med honom utanför stadsmurarna där människor lever i ett slags naturtillstånd. Planen är att riva muren och förena statens invånare med utsidan.

Kallocain slutar med att Världsstaten invaderas av Universalstaten där Leo Kall blir fånge. Han skriver ned sina minnen och konstaterar att inte mycket skiljer sig åt mellan de två staterna, och slutar med en förhoppning att hans drog ändå ska kunna hjälpa människorna till en bättre tillvaro. Vi slutar med att D-503 i sin sista dagboksanteckning likgiltigt påpekar att han genomgått den stora operationen – något påminnande om en lobotomi. Ett påbud har nyligen gått ut att alla medborgare ska opereras som ett sätt att förebygga framtida upplopp. D-503 angav I-330 och hennes anhängare vilka dömts till döden. MEMPHI fortsätter emellertid sitt arbete och sprickor börjar uppstå i muren. Delar av den är förstörda, fåglar syns åter i staden och människor beter sig mer och mer upproriskt. Enhetsstatens auktoritet är inte längre lika odiskutabel.

Vad har då detta med Boyes dikt att göra? När D-503 börjar drömma och börjar tvivla på sitt mentala tillstånd uttalar han i förtvivlan orden (i Clarence Browns engelska översättning): ”I’m not sensible, I’m sick, I have a soul, I’m a microbe. But isn’t blooming a sickness? Doesn’t it hurt when the bud bursts open?” Han konstaterar att han inte är en robot, ingen maskin. Han är en levande människa, och han har en själ. Men att leva, att blomstra, måste vara en sjukdom eftersom det gör ont när knoppen brister. Karin Boye, som läst Samjatins roman, svarar D-503 i sin dikt skriven fem år innan Kallocain:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
 
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
 
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

https://www.youtube.com/watch?v=7L3ZXBnVQmE

Som D-503 säger, det gör ont och det är svårt att tvivla på den enda rätta vägen. Svårt att inse att det man en gång trott på inte längre äger någon giltighet. Detta gäller för såväl D-503 som för Boye själv som nyligen omprövat sin inställning till kommunismen och Sovjetunionen. Men det är värt det, säger sista strofen. När ingen annan väg är möjlig och det ofrånkomliga klivet ut i det nya tas försvinner rädslan och för en sekund upplever man den allra största tillit.

För en sekund. Men vad händer sedan? Det finns ett sedan som inte skrivs ut. Samjatins Vi slutar med att D-503 övertygar sig själv om att allt kommer att bli bra, det vill säga allt kommer att återgå till vad det en gång var, enhetsstatens fullkomlighet:

But on Fortieth Avenue, which runs crosstown, they’ve managed to build a temporary wall of high-voltage waves. And I hope we’ll win. More – I’m certain we’ll win. Because reason has to win.

Leo Kalls sista ord i Kallocain lyder:

Men det händer mig, när jag sitter på min brits med slutna ögon, att jag lyckas se stjärnorna glimta och höra vinden susa som den natten, och jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en ny värld.

Censorns efterskrift meddelar att Kall ”alltjämt befinner sig i kemiskt arbete under bevakning”. Den nya värld han är med om att skapa (en blinkning till Huxleys Du sköna nya värld från 1932, en annan av inspirationskällorna till Kallocain) är en av fullständig kontroll och total statsmakt.

Att vila i den tillit som skapar världen är vackert, men det varar endast en sekund. Sedan slår droppen i marken. Sedan vissnar blomman och dör och allt återgår till det vanliga, revolutionen är över. Man kan se dikten som trösterik om man vill, men vem är det egentligen som skapar världen? Är det Leo Kall med sitt serum som står för tilliten? Man kan lika gärna se dikten som den felande länken mellan Vi och Kallocain, som en kommentar till fåfängligheten i att tro att förändringen är beständig, att uppbrottet måste leda till något bättre. Men samtidigt, för att återknyta till ”I rörelse”: ”det är vägen, som är mödan värd”. Oavsett resultatet, att bryta upp är ofrånkomligt: ”Den nya dagen gryr. / Oändligt är vårt stora äventyr.”

http://www.karinboye.se/om/artiklar/barbro-gustafsson-sv.shtml

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kallocain

http://www.svd.se/kultur/understrecket/nya-skona-varldar-nya-skona-gudar_915021.svd

https://en.wikipedia.org/wiki/We_%28novel%29

Annonser

One comment on “Svensk naturlyrik vs sovjetisk dystopi

  1. Pingback: Karin Boye i Sovjet | Technology and the Classroom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 11 maj, 2013 by in Uncategorized and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: